Anders Hedberg skrev den 8/5 2009 kl. 9:07 am:

Efter att jag gjort ett snabbbyte med min fru för barnpassningens skull nere på stan med bil/cykel rusade jag in i salen och hann precis i tid. Bambuser feeden blev kass, måste kolla upp hur man sänder till nästa gång, verkar inte funka på batteri.

Ulf inledde, han gillar den intellektuella delen av upphovsrätten, den att upphovsmannen ska få styra över sitt verks användning och spridning. Samtidigt är han rätt kritisk till stora delar av upphovsrätten. “Om den skulle skapas idag så skulle den se helt annorlunda ut.” Det känns uppfriskande att föra en upphovsrättsdiskussion på den nivån för en gångs skulle! I fikapausen hugger jag tag i honom och frågar lite mer ingående, han menar att upphovsrätten och alla IPR systemen uppkommit och byggts på så de ofta motverkar sitt syfte. Som exempel nämner han att datorprogram är skyddade 70 år efter upphovsmannens död, kommersiellt har de ju bara en livstid på några få år. Det är ju dumt med sådana skyddstider. Han lutar åt att man bör ha en lätt gemensam grund, men sedan egna regler för varje typ av form, musik, datorprogram, etc.

Jonas har studerat Piratebay domen och reder ut objektiva och subjektiva saker, har de faktiskt satt upp sina system och driftat dem? har de även uppmuntrat och känt till användningen? Medverkansansvaret som är nytt i lagstiftningen, hur fungerar det och varför finns det med? Skadestånden, är tydligen en del av lagarna runt upphovsrätt. I den efterföljande diskussionen snöar jag in på att han säger att lagstiftarna lämnar luckor som det är upp till domstolarna att fylla i med rättspraxis. Det har ju spekulerats vilt i domarens jävighet och att han fick detta målet på grund av sin inställning och tidigare vilja att gå hårt fram mot fildelare. (googla Bahnhofrazzian där antipiratbyrån sponsrade en fildelarsajt i operatörens lokaler för att senare kunna raida den med en massiv polisinsats och i princip slå ut en misshaglig operatör. Det var domare Nordström som gav ordern den gången också…)
Tydligen fungerar det så att lagstiftarna medvetet inte är nere och detaljstyr utan lämnar alltså luckor i lagstiftningen som sedan utvecklas till rättspraxis, orsaken är att lagstiftningsprocessen är långsam och teknikutvecklingen på copyrightområdet är relativt snabb. Efter den formella paneldebatten hittar jag Jonas vid utgången och får ytterliggare en genomgång, domarna stiftar alltså rättspraxis, men inte helt okontrollerat, de följer t.ex. förarbetenas intentioner och har i princip fått en min och en max-gräns som de kan hålla sig inom. Nu när jag reflekterar över detta och hört om Nordströms medverkan i skrifter som kräver väldigt mycket starkare skydd för upphovsrätten faller bitarna på plats. En objektiv tolkning av lagen med piratögon gör helt klart att TPB är fullkomligt lagliga, länkning är tillåten och bör så vara – vilket åklagare Roswall också sagt ett halvår innan tillslaget. En upphosvrättshök som är med och stiftar lagarna anser att detta är djupt kriminellt och ska straffas hårt. I hans ögon är det både politikers och lagstiftarnas mening att detta ska straffas hårt. Politikernas mening känner vi till, även om delar av TPB-korrespondansen med USA är hemligstämplad. Lagstiftarnas mening känner vi också till, sakkunning vid riksdagens hearingar brukar vara Jan Rosén, ordförande i föreningen FÖR upphovsrätt. (Googla den föreningens sponsorer) Domaren känner alltså väl till intentionerna med lagstiftningen och sin krets åsikter i frågan. Nu ska han stifta rättspraxis och skriver “enligt tingsrätten” på ett flertal ställen i domen. Helt i enlighet med lagstiftarnas intentioner dömer han väldigt hårt.

Intressant som kontrast mot det det som konstateras lite senare under frågestunden –
upphovsrätt och liknande saker har traditionellt en väldigt svag förankring hos svenska folket, som exempel nämns de svenskar som även innan fildelningsdebatten glatt visade upp sin semesterköpta t-shirt med en liten krokodil på. – Wohoe, jag gav en 10 för den 😉

Sist ut är Nipe som säger att han inte ska prata så mycket om piratpartiet, men dröja mer vid upphovsrätt och incitament för skapande. Han börjar med att berätta om hur han som liten insåg att det var häftigt att få tag i det allra senaste spelen, scenen, men går sen över till att visa att det mesta skapas utan ekonomiska incitament – att det är väldigt få som faktiskt tjänar på en upphovsrätt överhuvudtaget, men att den hindrar rätt mycket annat som kulturellt utbyte och hotar integritet med mera. Ni känner förmodligen till det mesta där. Nipe gör ett bra jobb helt enkelt, och problematiserar frågeställningarna långt bortom det svartvita området. Han ägnar en hel del tid åt “Hur ska artisterna få betalt”.
Ulf får senare kommentera Nipe och konstaterar också han att den här debatten om 5-10 år kommer att vara överstökad, nya ekonomiska modeller kommer att ha ersatt exemplarframställningen.

Nu har jag skrivit för länge, men avrundar med några intressanta saker som tydligen diskuteras i akademiskakretsar, men som lagstiftarna ännu inte uppmärksammat.

* Tvångslicensiering – av patent och kanske även musikverk så småningom. Idag är det omöjligt att förutse om du gör patentintrång, och omöjligt att licensiera filmer till nya distributionsmodeller.

* IPR ballongen – Värdet på en sak kan bara ägas till 100%. I dagens patent och kanske även musik/filmbransch så kan en sak ägas flera gånger om. Förenklat så kan en sak täckas av flera patent, var och ett av patenten kan stoppa produkten på marknaden och varje patent får därför ett värde som motsvara hela produktens värde. Prylens patent kan därför motsvara ett värde som är flera 100 procent av det riktiga värdet. Jonas konstaterar efter debatten att om inte IPR lagstiftningen modifieras så kommer världen att kastas in i en ekonomisk kris som kommer att få nuvarande finanskris att framstå som en lätt sunnanvind i förhållande till en Tsunami. Minns jag rätt så består värdet på amerikanska bolag till 80% av IPR. En IPR bubbelkrasch som tar bort 80% av värdet… kommer inte att vara så trevlig. Systemen måste med andra ord reformeras.

Jonas Ledendal skrev den 13/5 2009 kl. 1:00 pm:

Först vill jag tacka alla er som medverkande i seminariet! Utan alla frågor från intresserade deltagare hade debatten inte blivit hälften så bra.

Anders får med huvuddragen, men några förtydliganden är på sin plats.

I huvuddrag uppehöll jag mig vid att problemet med TPB-fallet är att antalet påstådda gärningsmän (dvs. de som utfört den s.k. huvudgärningen) är så väldigt stort att rättsväsendet får problem att lagföra dem. Rättsväsendet är inte rustat för att kunna hantera den här typen av fall. Det närmaste man kommer är de problem att lagföra personer som uppkommer vid upplopp. Jag avser dock inte att göra några andra liknelser mellan upplopp och upphovsrättsbrott. Det är dock värt att notera att när det gäller upplopp (och det besläktade brottet våldsamt upplopp) så har lagstiftaren valt att hantera dessa problem genom särskilda brottsbeskrivningar (BrB 16:1-2) i ställer för att använda den allmänna regeln om medverkan (BrB 23:4). BrB = Brottsbalken. De allmänna medverkansreglerna är nog helt enkelt mindre lämpliga i dessa fall.

I grund och botten är TPB-åtalet ett försök att lösa det grundläggande problemet med att man har svårt att lagföra gärningsmännen. Huvudprincipen inom svensk straffrätt är dock att alla medverkande skall straffas, så det faktum att man praktiskt kunnat döma gärningsmännen hade inte på något sätt befriat eventuella andra medverkande från ansvar. Man kan samtidigt inte komma ifrån att det i TPB-fallet ändå i praktiken är så att de medverkande i vissa avseenden åtalas i stället för gärningsmännen. Det färgar helt klart hur rätten resonerat i vissa frågor.

Min kritik gick i stort ut på att detta var fel. Det som jag pekade på var ett antal bevisfrågor. Det ligger förvisso i sakens natur att vad andra gjort läggs den medverkande till last, men det svåra – straffrättsligt – är att avgöra precis vilka omständigheter – mer eller mindre hänförliga till andra – som kan läggas den medverkande till last. Det är en juridiskt sett mycket svår fråga som förtjänade mer eftertanke än vad den fick i målet. Den frågan är större än TPB-målet som sådant. Det är bara att hoppas att överinstanserna tar den på större allvar och ger oss en standard som avspeglar bredden i frågan snarare än de särskilda förhållanden som präglar TPB-målet. Utgången i TPB-målet är beroende av hur domstolen formulerar denna standard. Det är inte tillåtet att “skarva” och formulera en standard som bara gäller i det enskilda fallet därför att man önskar döma på ett visst sätt. Utan att gå in på frågan om jäv eller inte, så är det helt enkelt dålig juridik att “skarva” med bevisningen! Särskilt i ett brottmål.

Anders har en bra beskrivning av vad jag menade var problemet med att hantera viss bevisning på s.k. aggregerad nivå i stället på för individuell nivå. Jag uttryckte mig så här ”Att frågan hanterats på aggregerad nivå har ibland inneburit ett frångående av det högre beviskrav som normalt gäller inom straffrätten.” Det är normalt inte tillåtet, men i Sverige har vi s.k. fri bevisprövning, så man kan inte utan vidare säga att det är uppenbart fel. Det är förhoppningsvis en av frågorna som hovrätten skall ta ställning till. Om hovrätten skulle komma fram till att det är tillåtet i den här typen av mål är det en ny standard och dess följder för teknikföretag och tjänsteleverantörer kan bli betydande. Särskilt eftersom VD för företaget riskerar fängelse. Det måste ses som mycket allvarligare än att företaget riskerar att bli skadeståndsskyldigt, vilket är en helt annan fråga. För min kritik är det väldigt viktigt att ha klart för sig att den gäller den straffrättsliga bedömningen.

Utgången i högre instans var enligt min mening som bäst 50-50 med hänsyn till att frågan är mycket svår och det egentligen saknas tidigare jämförbara avgöranden. Ulf var dock om jag förstod saken rätt lite säkrare på fällande dom. Så slutsatsen var inte att de kommer att frias i hovrätten (eller om målet ev tas om i tingsrätten).

Angående “IPR-ballongen” så är det riktigt att situationen förvärras och att det kan bli ohållbart i den meningen att den “social benefit” som IPR har äts upp av de “social costs” som systemet ger upphov till. Det kan gå så långt att systemet hindrar skapande i stället för att främja skapande om inte IPR-regleringen reformeras. Det var dock inte kopplat till det jag sade om finanskrisen. Vad jag sa om det var att även om det vid en “cost-benefit”-analys visar sig att IPR-systemet är en förlustaffär för samhället, så kan man inte avskaffa all IPR över en natt. Om man avskaffar all IPR över en natt får vi en ekonomisk härdsmälta som får den nuvarande finanskrisen att framstå som en lätt sommarbris. IPR är lite som kärnkraften! Även om man bestämmer sig för att avveckla imorgon så kommer det att ta mycket lång tid att hantera allt “radioaktivt avfall” på ett säkert sätt.

För tydlighetens skull var min mening att immaterialrättigheter behövs även i den “nya” ekonomin, men att systemet måste reformeras. Jag tog exempel från öppen källkod, som varit föremål för min forskning.

För kännedom är jag inte med i Piratpartiet eller något annat politiskt parti. Jag är heller inte medlem i eller har band till någon intresseorganisation med anknytning till immaterialrätt (för eller emot). Jag har anställning som forskare och universitetslärare vid Institutionen för handelsrätt, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.